Som så många gånger förr.
Sitter jag nu här, och lyssnar på Thåström - fan fan fan..
Efter en helgs jobb lör, sön 10-21 sitter jag nu här. Ensam, i mörkret. Bloggar och lyssnar på Thåström. Det känns nästan som om jag förflyttat mig bakåt i tiden. Isn't it ironic? "fast jag inte sett dig på så länge tänker jag på dig ibland. Du var nånting som fastnade på mig, nånting som aldrig helt försvann. Fan fan fan, det skulle vart du." Det är så fruktansvärt många tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Mest på framtiden, på det som jag ännu inte vet. Och sen på det som var, och det som aldrig riktigt blev som det skulle. Hur många chanser får vi egentligen? .. satsa allt, satsa kallt.. Men vågar vi det när tiden är inne? Alltför många gånger har vi tvekat. Jag har sett det. Jag har själv varit där. Vad är det som säger att vi inte fortsätter tveka för alltid? Är det det som skiljer oss åt. Det som placerar oss i fack. De som lyckades, och de som aldrig gjorde det? "Fick jag vrida tillbaks tiden, om dom gav mig en ny giv.. Fan fan fan, det skulle vart du." En del av mig slutar aldrig tro. Ger aldrig upp. Medans en annan del är för realistisk för att hoppas. Sunt förnuft. Rädd för att bli besviken.
Här tar de slut för idag. orden.
Don't cry because it's over, smile because it happened.
Kommentarer
Trackback