The Game
Eller? Gör han det?
Den debatten pågår ständigt inuti mitt lilla hjärtformade huvud. Jag föddes nämligen med en speciell egenskap. Egenskapen att för stunden kunna vara precis den Du vill att jag ska vara. Likt en kameleont. Så jag spelar spelet. Jag är framåt, mystisk, blyg, slagfärdig, vulgär eller vad helst du behagar. Jag charmar. Nästan alltid när jag tänker efter. Det är helt enkelt så jag gör det. Så jag knyter kontakter, nätverkar, får mina jobb, träffar män. Men som allting annat så har även den där stunden ett slut. När du har fyllt ditt syfte - eller jag mitt - beroende på hur man ser det kan vi sluta låtsas. Och där brister det oftast. Det kanske är därför jag trivs bäst i storstäder. Där behöver jag inte spela spel när jag inte orkar. Jag slipper springa på mitt ex och hans nya flickvän, min föredetta bästa vän eller det otrogna svinet som jag aldrig kom över.
Sedan finns det alltid dem. Dem som inte köper min akt. Som själva är bättre skådespelare. Dem som kryper under skinnet. Som spelar ut mig i mitt eget spel. Då finns där bara lilla jag kvar. Game over. James är en av dem. Han har nog fått erfara fler förrvirrade-Therése-scener och dåliga-hårdagar-utbrott än dagar där jag är den kärleksfulla flickvännen som kan allt, har svar på allt och aldrig blir osäker. Och ändå säger han att han älskar mig? Varför då? frågar jag mig. Ofta beslutar jag att han inte vet vad kärlek är och att det är därför som han tror att han är kär i mig. När han blir lite äldre (han är redan 2 år äldre än mig.) så kommer han inse att han kan få nånting mycket bättre, tänker jag. Då säger han att jag aldrig behöver fatta några beslut åt honom. Att han kan fatta sina egna.
- Jaha. Om det är så du vill ha det säger jag. Two can play that game...
Kommentarer
Trackback