C.Bradshaw

Igår kväll fick jag en panikångest-attack. Helt inne i mitt katastrof-tänk ringde jag till Frida för att avreagera mig och få rådgivning. "- Frida. Det är jag. Har jag klivit in i ännu en dödsdömd relation??"

J hade ringt mig 6 ggr samt skickat ett sms om att han blev orolig när jag inte svarade i telefonen. Genast började min lilla antiloophjärna att spinna...

"HA! JAG VISSTE DET! Han har kontrollbehov och litar inte på mig och  nu kommer han förhöra mig om vad jag gör och vem jag är med för att han fått för sig att jag är ute och strippar på barer och hånglar med andra karlar. Han är sjukligt svartsjuk och sånt fixar inte jag så det är därför jag kommer packa väskorna och dra. Jag trodde att jag kände honom men alltid är det ju nånting man missat.. osv osv.. "

...I själva verket var han orolig eftersom han visste att jag skulle köra själv hem från vårt sommarhus och han visste dessutom att jag skulle vara hemma på kvällen. Därför blev han orolig att det hade hänt mig något när jag inte svarade.
Det är lätt att känna sig maktlös när man är så långt ifrån varandra. Inte blev det något förhör heller.. gissa om jag blev besviken?

Jag tror helt enkelt att jag har lite svårt att acceptera att J kan vara så bra som han är. Därför går jag hela tiden och väntar på "den stor smällen". Den när jag (i vanlig ordning) inser hur fel han är för mig och hur naiv jag varit hela tiden som inbillat mig att det här ska funka i längden.

Så vem är det egentligen som inte litar på vem?